Flickan som inte blev min
by Sam Stålhandske | Score: 1550
Sommaren 1989 träffade jag den vackraste tjejen jag någonsin sett. Blont kort hår, grönblå ögon med ett hypnotiserande leende. Vi hade båda blivit skickade till samma kollo av våra föräldrar.
Jag anlände vid nio på morgonen. Vi blev alla tilldelade stugorna vi skulle spendera våra nätter i med ett gäng andra likaåldrade barn. Hon stod rakt upp med ett ritblock i sin hand och fnittrade med sin väninna. Längs axeln hade hon en läderväska med pins längs tygbandet.
Jag anlände vid nio på morgonen. Vi blev alla tilldelade stugorna vi skulle spendera våra nätter i med ett gäng andra likaåldrade barn. Hon stod rakt upp med ett ritblock i sin hand och fnittrade med sin väninna. Längs axeln hade hon en läderväska med pins längs tygbandet.
Jag gav henne lite blickar och fick ett par tillbaks, hon flyttade sitt hår bort från örat och log försiktigt.
I lunchkön hamnade jag bakom henne och gav nervöst henne en komplimang. Vi slog oss sedan ner vid samma bord och kom väldigt bra överens, hon var perfekt. Hon visade mig sina målningar och skisser från sitt ritblock och jag var så imponerad, jag blev kär.
Morgonen där på var hon borta, hennes mamma hade hämtat henne enligt någon från hennes stuga.
I lunchkön hamnade jag bakom henne och gav nervöst henne en komplimang. Vi slog oss sedan ner vid samma bord och kom väldigt bra överens, hon var perfekt. Hon visade mig sina målningar och skisser från sitt ritblock och jag var så imponerad, jag blev kär.
Morgonen där på var hon borta, hennes mamma hade hämtat henne enligt någon från hennes stuga.
Allt jag fick var hennes förnamn och jag har inte sett henne sen dess men jag kan inte sluta tänka på hur vacker hon och hennes verk var.